Det började på 50-talet med nyårsrevyer i Lessebo. Först i baletten men efter något år blev det sångmikrofonen. ”Sedan spelade jag också piano för Torgny Blank, han var lite av musikalisk motor i Lessebo och satte ihop flera ungdomsgäng”, säger Annikki Jönsson (då Tuurismäki). ”Han tyckte jag skulle börja sjunga i en orkester”.

Tillsammans med några grabbar, där de flesta varit elever till Torgny Blank, bildades 1959 Swing Club. ”Då vi övat ett tag sa jag att premiären for oss absolut inte fick vara i Lessebo”. Nu blev det Folkets hus men nervositeten försvann efter en låt. Publiken fick höra både schlagerlåtar och jazz. ”Min favoritsångerska har alltid varit Anita O´Day men både Monica Zetterlund och Ann-Louise Hanson ligger högt på listan”. Swing Club repeterade flera gånger i veckan och blev en uppskattad dansorkester med spelningar i Småland och på Öland. Att få spelningar i Färjestaden, Borgholm och Köpingsvik innan bron byggdes var näst intill som att få engagemang utomlands.

”1961 fick jag jobb på en frisörsalong i Älmhult”, säger Annikki och trodde nog att karriären som sångerska i dansorkester var över. Men i Växjö fanns Janne Zaars orkester och snart var det sångmikrofonen igen. Repertoaren låg något mer åt jazzhållet än i Swing Club men publiken fick också chansen att dansa till de senaste schlagerlåtarna. Inte minst de som kom fram genom Melodifestivalen. Det spelades upp till dans både i Småland och i Skåne. Och i Växjö Folkets hus på Bäckgatan där söndagsdanserna alltid drog stor publik.

Efter två år i Älmhult blev det flytt till Växjö. De tidskrävande pendlingarna till orkestern kunde få ett slut. ”Men jag insåg att det nya jobbet på Salong Dolly på Kronobergsgatan och att sjunga flera gånger i veckan blev för mycket”. Så för andra gången trodde Annikki att hon lämnat sångmikrofonen för gott. Om det nu inte varit så att dansorkestern Flamingo behövde en ny sångerska. Mona Andersson hade precis slutat och att då få en ersättare som varit med ett tag var inte helt fel. Operation övertalning tog vid. ”Lasse Tegvall var bas för basset och till slut frågade han om jag åtminstone inte kunde vara med och sjunga lite då de repeterade”.

Det blev inte bara sång i replokalen. Snart fick den småländska danspubliken dansa foxtrot, bugg och ibland vals då Annikki sjöng Lady Sunshine, Filosofisk Dixieland, Hälften så kär eller Den gamla spinnrocken. Med på orkesterns repertoar fanns också en hel del jazzklassiker som Take the ”A” train, Muskrat ramble och All of me. ”Men det fick inte bli för mycket jazz, åtminstone inte svårdansad, för då kunde publiken klaga. Det drabbade ibland de fina jazzbanden från Stockholm”.

De lokala orkestrarna drog kanske inte lika många ”spisare” framför scenen men å andra sidan uppskattades de mera av folket på dansgolvet. Musiken var dansantare och kom någon fram och önskade en särskild låt blev den ofta spelad. Om den inte var totalt okänd eller avsedd för en helt annan instrumentsammansättning. ”Då danskvällen var till ända hände det inte så sällan att någon kom och ville ha autograf, så man kan nog säga att vår musik gick hem”.

Efter två år var dock tiden som sångerska i en dansorkester definitivt slut för Annikki. Hon öppnade egen frisörsalong och Flamingo fortsatte med Kim Forsgren vid mikrofonen. ”Det var några underbara år jag hade med tre fina orkestrar, underbara killar att jobba tillsammans med och när jag tänker på den tiden är det nästan så jag får gåshud”.