]> Sankt Göran och draken St. George fights the dragon St. Jørgen og dragen Linnéuniversitetet Conversion to Menotic XML Eleonor Andersson Linnéuniversitetet Linnéuniversitetet Växjö 40 Ab B 10 Äldre episka visor (Medeltida ballader) - Legendvisor<note><!-- detta note-element kan tas bort om ingen ytterligare information om kategorin ska anges --></note> /Senaste uppdatering: 20121030. EA Strof 2, 3, 9 och 10 är ofullständiga. Strof 4:1 och 4:3: I ms har Stephens skrivit "öö" som "øø" med prickar över. Melodifragmentet i ms är skrivet med fyrlinjig koralnotskrift. I vår digitala utgåva följer vi den tolkning som återges i SMB II, s. 66. Manuskript som publiceringen utgår från De fragment ur en visa om Sankt Göran och draken som återges här dels i faksimil, dels i transkriberad form upphittades omkring 1840 av George Stephens på några illa åtgångna pappersark som använts vid framställningen av en pärm till en bok tryckt 1578. Fragmenten har bevarats i samlingen Vs 3 på Kungliga biblioteket i Stockholm, en samling som huvudsakligen består av avskrifter, s.k. tryckförlagor, av visor som Stephens tillsammans med Gunnar Olof Hyltén-Cavallius planerade att publicera i en samlad visutgåva (se vidare S. Kværndrup och B. Lindberg, 2008, s. 18–19). En detaljerad beskrivning av fragmenten görs av Bengt R. Jonsson i Svensk balladtradition I: Balladkällor och balladtyper (1967, s. 130–133). Uppskriften* på pappersfragmenten utgör ett av de äldsta direkta beläggen för en balladtradition i Sverige. I samlingen KB Vs 3 ligger fragmenten (Vs 3:4 nr 240 B) tillsammans med andra manuskriptblad (Vs 3:4 nr 240 A, C och D) som hänvisar till respektive innehåller andra uppteckningar av en visa om Sankt Göran och draken som Hyltén-Cavallius och Stephens planerade att ta med i visutgåvan. Nr 240 A hänvisar till äldre källor med anknytning till berättelsen om St. Göran och draken från 1400-talet. Nr 240 C hänvisar till "Riks-bibl., Hds. liten duodes-Wis-book, slutet av 1500 -talet – ss. 169–174" medan nr 240 D innehåller dels text till 17 strofer, dels 4 melodiutskrifter av en uppteckning* av S:t Göransvisan gjord av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Småland på 1830- eller 1840-talet. Nämnda manuskript finns publicerade under balladtypen SMB 40 St Göran och draken i Jonsson m.fl. (red) Sveriges medeltida ballader 2 (SMB 2, 1986, s. 66–78) med följande beteckningar: VS 3:4 nr 240 / SMB 40 A / – (se särskild anmärkning nedan) B / A (SMB 2, s. 66–67) C / B (SMB 2, s. 67–68) D / Fa–Fd (SMB 2, s.75–78) Den variant – SMB 40 Ab – som publiceras i denna visdatabas har som källa den renskrift och tolkning av Vs 3:4 nr 230 B som återfunnits i George Stephens manuskriptsamling på Växjö stadsbibliotek (GSMS 303). Renskriften har sannolikt ursprungligen ingått i Vs 3 och där legat tillsammans med övriga ovan beskrivna manuskript (Vs 3:4 nr 240 A–D). För detta talar omständigheten att manuskriptet överst försetts med beteckningen "B" (före detta står "A" överstruket – se kommentar till denna ändring nedan). Samma beteckningssätt finns på Vs 3:4 A, C och D. Stephens tog troligen hand om renskriften för egen räkning i samband med att han under 1850-talet, då han bodde i Köpenhamn, gick igenom samlingen Vs 3 som utlånats till honom och Svend Grundtvig av Kungliga biblioteket i Stockholm (K. Eriksson, 2008, s. 196–206). Eriksson argumenterar övertygande för att Stephens vid detta tillfälle för egen räkning tillvaratog sådana transkriptioner i samlingen som han själv gjort från äldre handskrifter, eftersom han ansåg att de var hans privata egendom (a.a. s. 204). Det finns två skäl för att vi valt att publicera Stephens renskrift av fragmenten Vs 3:4 nr 240 B. För det första tolkade Stephens texten på manuskriptbladen vid ett tillfälle då dessa var i ett bättre skick än när de senare granskades och transkriberades (av bl a Svend Grundtvig omkring 1855, R. Bergström på 1870–talet och B. R. Jonssonpå 1960-talet, jfr Jonsson, 1967, s. 130–133). Detta är en rimlig förklaring till de avvikelser som finns i Stephens tolkning i förhållande till den transkribering (av B. R. Jonsson) som nu finns publicerad i SMB 2 (s. 66–67). För det andra har Stephens på sin renskrift tydligt angivit både format och tryckår för den bok i vars pärm han hittade fragmenten. Direkt under bokstaven "B" står det således på Stephens manuskript: "Ifrån några sönderklippta pappers-blad i liten 8vo, ifrån år 1878, i Hr. Stephens’ samling:". Uttrycket "i liten 8vo" bör syfta på en bok med höjdformatet 9–20 cm. Uppgift om tryckår och format för denna bok har i tidigare forskning varit osäker (se Jonsson, 1967, s. 130). Med Stephens exakta uppgifter på GSMS 303, som först år 2005 genom upptäckten av Stephens manuskriptsamling blivit tillgänglig för forskningen, borde det nu finnas större möjligheter att spåra boken och på denna väg nå fram till ökad visshet om proveniensen för pappersfragmenten. Jonsson har emellertid redan med traditionell filologisk metod nått vissa resultat vad gäller datering av fragmenten. Han konstaterar först att notskriften – en speciell form av koralnotskrift som användes i kyrkliga sammanhang från 1400-talet till 1600-talet – endast ger en datering med vida gränser. Vistextens piktur är däremot till större hjälp: "Här står verkligen vissa säkra resultat att vinna, nämligen vid fastställandet av en terminus post quem. Den speciella svenska bokstavstypen å, som möter på flera ställen i texten (i t.ex. "får" i str. [3], såå i str. [5], så i str. [7]), är inte belagda före år 1526." (Jonsson, 1967 s. 133; Jonsson stöder sig i fråga om melodiutskriften på muntliga uppgifter lämnade av Folke Bohlin, samt i fråga om vistextens piktur på publicerade forskningsrön av språkforskaren Sam Jansson 1924–1954). Jonssons slutsats blir att fragmenten tillkommit under decennierna kring 1500-talets mitt. Jonsson undersökning av den latinska text som också finns på fragmenten ger vidare en sannolik bestämning av den miljö som manuskriptet uppstått i. Han finner att det rör sig om en latinsk sång, "Mars præcurrit in planetis, homo pacis et quietis, nil valet in seculo", som senare ingår i samlingen Piæ Cantiones, tryckt 1582. Hans konklusion är att förekomsten av denna sång på manuskriptet "tyder på att skrivaren tillhört eller haft kontakt med skolans eller kyrkans värld" (a.a., s. 132). Tidigare forskning kring 1500-talsmanuskriptet i KB Vs 3 Som framgår av ovanstående kommentar har nedteckningen av visan om Sankt Göran och draken på de pappersfragment som Stephens upphittade på 1840-talet intresserat många forskare. Den mest grundliga och omfattande forskningen om uppskriften* är den som Bengt R. Jonsson redovisar i nämnt arbete från 1967 (s. 130–133). Av de inledande anmärkningarna till DgF 103 St. Jörgen og Dragen (tryckt i Grundtvig, S, Danmarks gamle Folkeviser II, [DgF II], 1854–56, s. 554–568) framgår tydligt att Grundtvig vid sin editering av danska varianter av visan hade tillgång till det material som Stephens och Hyltén-Cavallius samlat om S:t Göransvisan i Vs 3:4 nr 240 (a.a., s. 554). En tolkning av texten på pappersfragmenten liksom en återgivning av övriga svenska varianter som hänvisas till i Vs 3:4 nr 240 finns som jämförelsematerial i anslutning till publiceringen av tre danska varianter av visan (a.a., s. 563–568 resp. 559–562). En jämförelse mellan Grundtvigs version av texten på pappersfragmenten och Stephens transkribering visar att deras tolkningar inte är direkt beroende av varandra. Detta utesluter inte att de kan ha samrått i frågan. Senare har en lång rad forskare intresserat sig för uppteckningen. Bland dessa kan nämnas R Bergström, som publicerade en tolkning av visan (text och melodi) i nyutgåvan av Geijer-Afzelius’ Svenska folkvisor(1880, s. 402–403); T. Norlind, med en tolkning av melodin till modern notskrift publicerad i Melodier till folkvisor och folkdanser, upptecknade för före år 1800 (1906, s. 69–70); S. Ek , som i flera bidrag, bl.a. Studier till den svenska folkvisans historia (1931) behandlar visan; och C.-A. Moberg, som berör visans ålder i artikeln Från kämpevisa till locklåt (1951, s. 8). Av dessa forskare har de som var verksamma på 1900-talet före Bengt R, Jonsson okritiskt fört vidare en uppfattning först lanserad av T. Norlind, om att det av Stephens upptäckta manuskriptet var från slutet av 1400-talet. En viktig anledning till att denna tidiga nedteckning av S:t Göransvisan blivit så uppmärksammad är att den representerar ett av de äldsta skriftliga direkta beläggen för en balladtradition i Sverige. Det finns egentligen endast en känd primärkälla som är äldre, nämligen den inskrift av omkvädet till balladen om Holger Dansk och Burman (SMB 216 A) som finns på en valvmålning i Floda kyrka i Södermanland utförd av Albertus Pictor eller av någon elev till honom omkring 1480. Alla övriga belägg för en balladtradition i Sverige före mitten av 1500-talet är indirekta och utgörs antingen av omnämnandet av att berättande vissång till dans utförts eller av förekomsten i medeltidslitteratur av formler och stående uttryck som återfunnits i ballader upptecknade under senare skeden (Jonsson, 1967, s. 15–28). En av dessa indirekta källor som har relevans för balladen om St. Göran och draken är ett omnämnande i Sturekrönikan om att en "sancti örians vijsa" skulle ha sjungits strax före slaget vid Brunkeberg 1471. Källan kommenteras kortfattat av Jonsson (1967, s. 19 och 734). Han är (på något oklara grunder) tveksam om att det rör sig om samma visa, dvs. den ballad, som senare upptecknades på 1500-talet (dvs. SMB 40 A och B). Här bör nämnas att Sten Sture den äldres seger över danskarna i slaget vid Brunkeberg gav upphov till ett segermonument – träskulpturen Sankt Göran och draken (tillskrivet Bernt Notke) – som uppsattes i Storkyrkan i Stockholm. En allmänt vedertagen tolkning är att statyns Sankt Göran föreställer "Sten Sture, som i slaget vid Brunkeberg befriade det svenska riket – prinsessan – från ondskans drake, den danske kung Kristian."(se bl a http://sv.wikipedia.org/wiki/Sankt_Göran_och_draken). Monumentet sattes upp 1589. Passusen i Sturekrönikan om att de stridande i slaget vid Brunkeberg sjöng "sancti örians vijsa" före slaget är skriven omkring 1481 (Jonsson 1967, s. 19). Anmärkningar i anslutning till Vs 3:4 nr 240 A Som nämnts ovan finns det överst på manuskriptet GSMS 303 ett överstruket "A" som ersatts med ett "B". Sättet att med stora bokstäver särskilja olika varianter av en folkvisa används genomgående i samlingen Vs 3. "A" betecknar den variant som Hyltén-Cavallius och Stephens bedömt vara den äldsta, "B" en yngre variant etc. En möjlig tolkning av korrigeringen på GSMS 303 är att den variant av visan som finns på manuskriptet till en början betraktades som äldst men att denna vid ett senare tillfälle då Stephens lokaliserat andra äldre belägg för S:t Göransvisan degraderades till en "B"-variant. Vid detta tillfälle upprättade Stephens ett nytt manuskriptblad (Vs 3:4 nr 240 A) på vilket han överst skrev: "Andel. Visor. II. RIDDAREN SANKT GÖRANS VISA" [Under denna överskrift finns en lös lapp inklistrad på vilken står (med Stephens piktur men skrivet med annat bläck)]: "Den i allmogens flygblad vanliga Visan härom finnes äfven hos Geijer och Afzelius, II, ss. 252–60, samt hos S. Heurlin, Legenda St. Georgii Cappadociensis, Lundæ 1844, ss. VI–XI, der äfven är tryckt den gamle rimmade Svenska Legenden om S. Göran ifrån början av 1400-talet. Den sistnämnda införes här, omtryckt ifrån original-handskriften. [Sista meningen i detta stycke är skrivet med samma bläck som överskriften ovan] [Under den lösa lappen – ungefär mitt på manuskriptbladets sida – finns skrivet (av Stephens och med samma bläck som i överskriften) direkt på manuskriptbladet]: "A. Ifrån Kungl. Riksbibliothekets handskrift D.4, ifrån 1430-talet, hvarom se Herr IVAN LEJONRIDDAREN, en svensk Rimmad Dikt ifrån 1300-talet, tillhörande Sago-kretsen om Konung ARTHUR och hans Runda Bord. Efter Gamla Handskrifter af J. W LIFFMANN och GEORGE STEPHENS Esq. Stockholm 1849, ss. LXXII–XCII. Visan förekommer sida blad 268–272. B. C. D." [Under denna text finns en lös lapp inklistrad (som delvis skymmer styckets två sista rader). På lappen finns följande text (Stephens piktur) ]: En motsvarande visa hos Venderne förekommer – HAUPT V. SCHMALER, Volkslieder der Wenden in der Ober- und Nieder-Lausitz. Th. I, Grimma 1841, s. 278, Der heilige Georg. [förekommande författarnamn och titlar på manuskriptet är särskilt markerade med enkla respektive dubbla understrykningar]. Den text på Vs 3:4 nr 240 A som skrivits in direkt på manuskriptbladet och på de lösa lappar som klistrats upp på bladet kan tolkas som ett slags minnesanteckningar om vad Hyltén-Cavallius och Stephens publicering av S:t Göransvisan skulle omfatta. Jag uppfattar texten som återgivits ovan på följande sätt: I den planerade folkviseutgåvan skulle visan föras in som nummer 11 (eller möjligen [romersk siffra] II) i en grupp med andliga visor. Före en återgivning av fyra varianter (A–D) av visan skulle en ingress hänvisa till att visan varit spridd som skillingtryck varav en variant fanns tryckt i Geijer och Afzelius Svenska Folkvisor II (utgiven 1816; i SMB 2 [1986] klassificerad som variant SMB 40 Cz – se SMB 2, s. 68). Stephens hänvisar därefter, på den översta lösa lappen, till en rimmad legend om S:t Göran "ifrån början af 1400-talet" som finns tryckt i en avhandling utkommen 1844 av S. Heurlin (Legenda St. Georgii Cappadiociensis). I den anteckning som tillfogats med annat bläck, skriver Stephens vidare att det är denna rimmade legend som skall införas "här", dvs först, men då omtryckt från originalhandskriften från början av 1400-talet. Det är den senare originalhandskriften som Stephens hänvisar direkt till i den text som finns uppställd under "A" och som är skriven direkt på manuskriptbladet. Handskriften i fråga är Kungliga bibliotekets D 4. som daterats till 1430-talet. En noggrann granskning av denna hade företagits av Stephens någon gång under 1840-talet och detta arbete ledde fram till att han och J. W. Liffman 1845–49 under titeln Herr Ivan Lejonriddaren, en svensk rimmad dikt ifrån 1300-talet tillhörande sagokretsen om konung Arthur och hans runda bord gav ut en tolkning och kommentar till den del av handskriften som innehöll denna rimmade dikt. Utgåvan innehåller även en detaljerad innehållsförteckning för hela handskriften KB D 4 som på sidan XCI ger besked om att handskriftens blad 268, r. – 272, r. innehåller "Legenden om S. Göran. Begynner: Hær byrias aff ridder sancte yrian". Hänvisning ges därefter till S. Heurlins avhandling från 1844, där legenden om S. Göran finns utgiven "nära nog utan fel." Stephens avslutar med upplysningen: "Förf. ämnar upptaga densamma [legenden] uti sistnämnda samling, tillika med 2:ne andra gamla texter af samma qväde." "Sistnämnda samling" syftar på en utgåva av Svenska rimmade dikter ifrån medeltiden som Stephens planerade få ut i Fornskrifts-Sällskapets Samlingar. Det skulle dröja ända till 1881–1882 innan denna utgåva realiserades under titeln Svenska Medeltids Dikter och Rim och med annan utgivare, nämligen G. E. Klemming. Legenden finns där återgiven på s. 185–199. Vad slutligen gäller de "2:ne andra gamla texter af samma qväde" som Stephens också nämner är det min kvalificerade gissning att han avsåg de två transkriberingar av visan från 1500-talsmanuskript som han redan gjort (dvs. de som nu finns på GSMS 303 och 399). Hänvisningarna på Vs 3:4 nr 240 A till tryckta skrifter ger en klar indikation på att en precisering av vilka varianter av S:t Göransvisan som skulle ingå i den planerade visutgåvan skedde först någon gång efter 1849. Vi vet emellertid att Svend Grundtvig hade tillgång till manuskripten i Vs 3:4 nr 240 inför utgivningen av DgF II 1854–56 (se ovan) och att planen då omfattade fyra varianter A–D där A avsåg fragmenten från mitten av 1500-talet, dvs. den variant som nu är betecknad som Vs 3:4 nr 240 B (Grundtvig, 1856, s. 554). Detta innebär att det var först efter 1856 som Stephens ordnade om dokumenten i Vs 3:4 nr 240 så att de fick de beteckningar som jag redovisar i början av dessa kommentarer (stycke 2). Vid samma tillfälle avlägsnade han två manuskript ur Vs 3:4, nämligen dels transkriberingen av texten på fragmenten från mitten av 1500-talet, dels avskriften/transkriberingen av en variant av S:t Göransvisan ur en handskrift från slutet av 1500-talet (KB Vs 22 s 169–174; varianten finns publicerad i SMB 2, s. 67–68 som SMB 40 B). Dessa dokument finns nu i Stephens samling på Växjö stadsbibliotek (GSMS 303 respektive GSMS 399; beträffande Stephens "stöld" ur Vs 3 se K. Eriksson, 2008, s. 196–206). I "C:s" ställe la han in ett blad med hänvisningen "Riks-bibl. Hds. liten duodes-Wis-book, slutet af 1500-talet – ss. 169–174." Variant D, slutligen, som bestod av en uppteckning gjord av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius på 1830- eller 1840-talet (dateringen gjord av B. R. Jonsson) lät Stephens däremot ligga kvar i Vs 3. Manuskriptbladet Vs 3:4 nr 240 A bör ha upprättats vid samma tillfälle, dvs. efter 1856. Att utgivningsplanen enligt detta nu också omfattade en utgivning av den rimmade legenden om St Göran och draken i KB D 4 kan möjligen hänga samman med att Grundtvig i sin kommentar till DgF 103 St. Jörgen og Dragen berör de förbindelselänkar som finns mellan den medeltida legenden om St Göran och draken och visan (som Grundtvig omnämner som "Vor svensk-danske Vise"). Grundtvig har i en fotnot (DgF II, s.557–558) tagit med hela den äldsta kända latinska texten till legenden efter Jacobus a Voragine’s (d. 1298) Legenda aurea. St. Göransvisan i folklig tradition fram till 1900-talet En översikt över källor till visan i folklig tradition lämnas av Jonsson (1967, s. 733–734). Jonssons kartläggning utgör underlag för den publicering av sammanlagt 14 varianter A–N av varianter som finns publicerade i SMB 2, s. 66–90. Många av dessa varianter är beroende av skillingtryck av visan utkomna 1630–1835. 28 kända skillingtryck utkomna 1630–1835 redovisas i SMB 2, under SMB 40 C (SMB 2, s. 68–73). Visan är även känd från åland och finlandssvenska trakter i i Finland, främst genom spridning av skillingtryck. Den yngsta kända uppteckningen av visan gjordes 1910 av A. P. Svensson i Nyland (jfr SMB 2, s. 90). Till sex av varianterna finns fullständiga melodier upptecknade (gäller SMB 40 E, F, G, H, I och L). Skillingtrycken, som genomgående har en referens till det segermonument (träskulpturen St Göran och Draken) som Sten Sture installerade i Storkyrkan 1489, saknar samtliga en direkt melodiangivelse. I stället lämnas den för skillingtryck vanliga upplysningen, att visan kan sjungas "under en bekant melodi". (jfr Jonsson, 1967, s. 640–644). Melodier till balladen St. Göran och draken Överst på första bladet i Vs 3:4 nr 240 B finns början på en melodi upptecknad (se faksimil av nr 240 B:1). Den är nedskriven i s.k. koralnotskrift på ett fyrlinjigt system. När Stephens transkriberade texten på Vs 3:4 nr 240 B gjorde han även en avskrift av melodin men försökte inte översätta den till modern notationspraxis (se faksimil av GSMS 303). Vi återger i denna databas melodin i den tolkning till modern notskrift som finns publicerad i SMB 2, s. 66. Utgivarna (främst Margareta Jersild i egenskap av melodiredaktör) skriver i en särskild melodianmärkning: Det är troligt att ms […] är ett slags melodiangivelse snarare än ett fragment av en fullständig melodi. Vid transkriptionen har melodin setts som Mariavisa i 6:e kyrkotonarten (med en hypotetisk C-klav på 4:e linjen)." (SMB 2, s. 66–67). Utöver melodifragmentet på Vs 3:4 nr 240 B finns, som ovan nämnts, melodibelägg för sex av de kända varianterna av visan. Det äldsta av dessa upptecknades 1819 av prästen och vissamlaren Johan Haqvin Wallman efter en "gumma" i Agunnaryds socken, södra Småland. Uppteckningen omfattade texten till en och en halv strof av visan samt nedteckning av melodin i fyra olika utskrifter. Enligt Margareta Jersild, som grundligt undersökt utskrifterna, tyder mycket på att Wallman var osäker på den rätta ordningsföljden för melodin till de 6 strofrader som meddelaren mindes. Endast en av utskrifterna (återgiven i SMB 2 på s. 74 som SMB 40 Eb) har, enligt henne, den rätta ordningsföljden, i de tre övriga har "melodins första och andra del fått en omvänd ordningsföljd om man jämför med Örjanslåten." (Jersild, 1996, s. 142). Den Örjanslåt som Jersild refererar till är den välkända melodin till texten "Hör du Sankt Örjan, du äst min sven / Du skall mitt ärende utrida / Till Babylon den sköne stad / Emot den Draken att strida " som allmänt uppfattats vara en ålderdomlig, medeltida melodi (jfr http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Sankt_Örjanslåten,_Stadshuset,_2009.ogg; textstrofen återgiven enligt SMB 40 G). Jersilds undersökningar visar på något annat. Wallman, som ursprungligen tecknade upp melodin på 1810-talet skickade på 1840-talet en av utskrifterna (enligt Jersild en felaktig sådan med omvänd ordningsföljd på melodistroferna) till Richard Dybeck. Långt senare, 1875, publicerade Dybeck denna uppteckning i tidskriften Runa och påstod där att han själv tecknat upp visan på 1840-talet efter en gammal man i Östergötland (som i sin tur hade lärt sig visan av en närmare 100-årig man vid namn Jöns Lure). Knappt 50 år senare fick organisten och musikdirektören Axel Boberg i Malmö, uppdraget att välja en melodi till det klockspel som stadshustornet i Stockholm skulle förses med. Bobergs val föll på den melodi till en St. Göransvisa som Dybeck publicerat i Runa 1875. Denna melodi, som var noterad i d-moll, gjorde Boberg om till dorisk kyrkotonart och gav den därigenom en mer ålderdomlig prägel (T. Burlin, 2000, s. 10). Alltsedan invigningen av klockspelet (1923/1924), kan nu denna medvetet patinerade melodi höras två gånger om dagen (kl 12.00 och 18.00) från Stockholms stadshustorn. Under åren 1937–1970 utsändes klockspelsmelodin också varje dag måndag–lördag kl 12.00 i Sveriges Radio, något som ytterligare gjorde den allmänt känd och befäste föreställningen om att den är uråldrig. (Jersild, 1996, s. 141–142, jfr även Jersild 1985; beträffande klockspelet i Stockholms stadshus se: http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_stadshus). Av övriga kända melodier till SMB 40 St. Göran och draken är en upptecknad av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius i Småland på 1830- eller 1840-talet (publicerad som SMB 40 Fa–d; jfr kommentar ovan). En melodi upptecknades vid 1800-talets mitt på Gotland av P. A. Säve (SMB 40 H; uppteckningen finns tillgänglig med text och melodi i Jansson och Jersild, 2000, s. 62–63; även i nätpublicerad form, se nedan under Referenser). 20 år senare samlade C.E. Södling in melodi och text till en strof av visan i Västervik (SMB 40 I). Den yngsta kända melodin som tecknats upp i levande tradition är från Kimito socken, Åboland (SMB 40 L, melodin upptecknad 1887). Inspelningar Under "Referenser/Inspelningar" nedan redovisas några inspelningar av visan om St. Göran och draken som är tillgängliga på nätet eller på CD-skivor. På en av dessa – CD:n Maria: Medieval Songs and Swedish Traditional Music (Helena Ek, 2006, Musica Rediviva, MRCD-015) – finns en variant som textligt och i viss utsträckning musikaliskt faller tillbaka på den uppskrift från mitten av 1500-talet som George Stephens upptäckte på 1840-talet och som nu publiceras i denna databas. Varianten på CD-skivan Nordan (Lena Willemark m fl., 1994) har hämtat en melodi från Hyltén-Cavallius melodiuppskrifter i Småland på 1830- eller 1840-talet (SMB 40 Fc) men den framförs till en text som hämtar material från flera olika uppteckningar. Övriga inspelningar i förteckningen utgår från den melodi från tidigt 1800-tal som Axel Boberg anpassade för klockspelet i Stockholms stadshus på 1920-talet. Mest känd av dessa inspelningar är den som finns på Äventyr i jazz och folkmusik, en grammofonskiva som gavs ut 1966 med inspelningar som ingått i det svenska bidraget till den alleuropeiska radiotävlingen i Monte Carlo 1966. Arrangemanget av visan gjordes av Bengt Hallberg (jfr. T. Burlin, 2000, s. 9–17). ––– * Min användning av begreppen "uppskrift" och "uppteckning" ansluter till Bengt R. Jonssons användning av dessa termer Begreppet "uppskrift" är en mer allmän beteckning för en skriftlig fixering överhuvudtaget, "uppteckning" däremot reserveras för nedskrivningar som gjorts inom ramen för ett medvetet antikvariskt, historiskt eller folkloristiskt bedrivet insamlingsarbete (jfr Jonsson, 1967, s. 8, fotnot 14). Referenser: Handskrifter Kungliga biblioteket (KB), Stockholm: Vs 3:4 nr 240 A-D Vs 22 (KB:s visbok i 16:o, s. 169–[174]) Stadsbiblioteket, Växjö: GSMS 303 och 399 Tryckt litteratur Afzelius, Arvid August & Geijer, Erik Gustaf (red.). 1816. Svenska folkvisor. D. 3 : med öfversättningar af motsvarande skotska folksånger. Stockholm. Burlin, Toivo. 2000. Skyskrapornas och de röda stugornas musik. Ett försök till förståelse av fusionen av jazz och svensk folkmusik. I STM-Online Vol. 3. http://musikforskning.se/stmonline/vol_3/burlin/index.php?menu=3 Ek, Sverker. 1931. Studier till den svenska folkvisans historia. Göteborg: Wettergren & Kerber. (Göteborgs högskolas årsskrift, 37(1931):1) Eriksson, Karin. 2008. En bortglömd manuskriptsamling. George Stephens efterlämnade uppteckningar. I En värld för sig själv. Nya studier i medeltida ballader, G. Byrman (red). Växjö: Växjö University Press, s. 189–223. Grundtvig, Svend (red.). 1854-1856. Danmarks gamle folkeviser. 2, 33-114. Tillægg 1-103 : naturmytiske viser : legendvisor. København: Samfundet til den Danske Litteraturs Fremme. Höijer, Johan Leonard, Bergström, Richard, Afzelius, Arvid August & Geijer, Erik Gustaf (red.). 1880. Svenska folkvisor. Ny betydligt tillökad uppl. Stockholm: Hæggström Heurlin, Samuel. 1844. Legenda St. Georgii Cappadociensis – se St. Georgii Cappadociensis. Jansson, Sven-Bertil och Jersild, Margareta. 2000. Sveriges medeltida ballader i urval. Södertälje/Stockholm: Gidlunds förlag i samarbete med Svenskt visarkiv. Numera tillgänglig på: http://litteraturbanken.se/#forfattare/Anonym/titlar/Ballader/sida/62/etext Jersild, Margareta. 1996. Litet vis- och låtlexikon/Örjanslåten. I Noterat 2. Stockholm: Svenskt Visarkiv. Jersild, Margareta. 1985. Spelar stadshusklockorna fel? I Sumlen: årsbok för vis- och folkmusikforskning. Stockholm: Samfundet för visforskning. Jonsson, Bengt R. 1967. Svensk balladtradition I. Balladkällor och balladtyper, Diss. Uppsala: Univ. (Stockholm: Svenskt visarkivs handlingar 1). Jonsson, Bengt R. (huvudred.), Jansson, Sven-Bertil (textred.), Jersild, Margareta (melodired.). 1986. Sveriges medeltida ballader 2. Stockholm: Svenskt visarkiv. Klemming, Gustaf Edvard (red.) (1881-1882). Svenska medeltids dikter och rim. Stockholm: Norstedt. (Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet. Serie 1, Svenska skrifter, 25) Kværndrup, Sigurd och Lindberg, Boel. 2008. Inledning. I En värld för sig själv. Nya studier i medeltida ballader, G. Byrman (red). Växjö: Växjö University Press, s. 11–27. Liffman, Jeremias Wilhelm & Stephens, George (red.). 1845-1849. Herr Ivan Lejon-riddaren: en svensk rimmad dikt ifrån 1300-talet tillhörande sagokretsen om konung Arthur och hans runda bord. Stockholm: Norstedt (Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet. Serie 1, Svenska skrifter, 2:2-4 [= 5 ; 6 ; 13). Moberg, Carl-Allan. 1951. Från kämpevisa till locklåt: en översikt över det folkmusikaliska uppteckningsarbetet i Sverige. I Svensk tidskrift för musikforskning 33:5–52. Norlind, Tobias. 1906. Melodier till folkvisor och danslekar.Stockholm. (Svenska landsmål och svenskt folkliv, 1906:3). St. Georgii Cappadociensis e codice manuscripto Bibliothecæ Regiæ Holm. Diss. acad.præs. E.S. Bring, resp. S. Heurlin. 1844. Lundæ. Inspelningar Boberg, Axel. [1923]. Bearbetad version för klockspel av Örjanslåten: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Sankt_Örjanslåten,_Stadshuset,_2009.ogg Ek, Helena. [2006?]. S:t Göran och draken. På CD Maria. Medieval Songs and Swedish Traditional Music. Hisings-Backa: Musica Rediviva, MRCD-015 (Helena Ek, Göran Månsson, Johannes Landgren, Marie-Louise Marming, Bengt Lindberg) Gällmo, Olle. [2008]. Örjansvisan. På CD Med pipan i säcken. Tongång, AWCD-61 (Olle Gällmo, Gunnar Börjesson, Stefan Ekedahl, Jan Winter). Norrby, Anna. 1998. Örjanslåten. På CD Stockholmsbilder. Stockholm: Caprice. Wallin, Bengt-Arne, Riedel, Georg & Hallberg, Bengt (red.). 1995. St. Örjanslåten. På CD Äventyr i jazz och folkmusik. Stockholm: Caprice . (Musica Sveciae. Folk music in Sweden, 99-2325623-5 ; 4) Willemark, Lena. 1994. S:t Göran och Draken. På CD Nordan. München: ECM (Lena Willemark, Ale Möller, Palle Danielsson, Mats Edén). Se också Svensk mediadatabas – http://smdb.kb.se/ – med sökord "örjanslåt" och" S:t Göran och draken". Internetlänkar (utöver de nämna ovan) http://sv.wikipedia.org/wiki/Sankt_Göran_och_draken http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholms_stadshus /Boel Lindberg
Överst på sida 303.a står (efter ett överstruket "A.") beteckningen "B." Därunder står: "Ifrån några sönderklippta pappers-blad i liten 8vo, ifrån år 1578, i Hr STEPHENS' samling:-" Efter sista strofen står: "Här har afskrifvaren tröttnat och upphört." Sverige Växjö Växjö stadsbibliotek arkiv George Stephens manuskriptsamling (GSMS) 303.a 303.b 303.c Om Riddar : S : Orian George Stephens troligen George Stephens Ca 1840-1850
Loffuat warde Jomfrv maria och henne welsignade son jack will eder en vise at queda hon är giordt om riddar sancto orian Maria honom riddare giorde han skulle ------ ------ ------ ------ ------ Dieffulen f[år] ------ siele myn herre han får tees mynne For then stadh ther ligher en siöö han är kringh murat medh stener vtij then siöö then drache boor han är then staden till mena Drachan han är såå ondhe van huar dagh vill han haffua sina födha folck och fää han alt förtärer han ligher then staden ------ Alle the hans andhe kenne the bliffue strax dödhe han haffuer så lenge på then staden blesit thet stadhen ligger halft parten ödhe Thee borgare gange sigh uppå rådh huadh [the] skulle giffua honom til födha huaren dagh williom ui honom ena meniskia viska så mathe uårt liff forlengia Thet hende thez gick så snart omkringh till konunghx dotter affalla [ ? at falla ] the borgare ginge sigh alt for thet ------ ------ ------ ------ geffua heller vij skolom brijtta then hårda mur och kasta bårt stockar och stenar Hören i mine kere borgare i ären minne kiere godhe uenner gull och sillf penningh er ther thet vill [jack] for mina dotter giffua .