Jag gick mig ut , en afton sent Jag visste af alls ingen smärta Hopp sade jag - Falalla-lalla-la Jag visste af alls ingen smärta . Då fick jag ett bref från kärestan min Jag skulle till henne straxt resa Så gick jag mig åt stallen ned Och klappade blacket på lännen : Sen lade jag Guldsadlen uppå Och Betzel med Sölfver beslaget Sen rider jag bort sju mil långan väg Medan andra så sött månde Såfwa När som jag framkom till qvinnopynte sten Så fick jag höra klockorna klämta När som jag kom till kyrkogålen fram Så fick jag se grafwarena gräfwa Då sade jag till de gräfware män Åt hwem gräfven I denna gropen Denna grafwen uppbäddas en liten mö Som snart i jorden skall ruttna När som jag kom ett stycke längre fram Så mötte mig liket uppå båren Då sade jag till de bärare män Hwem huilar uppå denna båren De swarar med , tårar suckar och ord Din mö huilar trogen uti döden Då sade jag till de bärare män De skulle sätta liket ned på wägen Sen bad jag att de bärare män De skulle lyfta locket utaf kistan De låg min mö i svepning grann Mitt hjerta det brister under smärta Hennes kinder war fallna händer woro små Hennes ögon woro blå som en Dufwa Så tog jag upp den Gullringar fem Och satte dem på hennes fingrar Hennes like finns inte i detta kungaland Ej heller i Sju konunga Riken Hopp sade jag : Fallalla-lalla-la Ej heller i Sju konunga riken